Jag mötte Kaj

Det är inte ofta man blir starstrucked. Men ibland händer det.  

Jag pratar så klart inte om vanliga “kändisar”. Av Robinson-robbar, Rosings, Timells, Gårdingers är det bara tveksamma stalkers som blir starstrucked. Nej här pratar jag riktiga superstars. Som Gösta Ekman, Rolf Skoglund, Ted Åström, och Weiron Holmberg. 

Här följer historien om när jag blev helt jävla fryst av min ända sanna hjälte. 

Någon sommar tillbaka hade jag ett restuarangknäck på Gotland. Sommaren började lida mot sitt slut och allt kändes slentrian. Jag såg bara dollartecken framför mig och längtade till sommarens paycheck. Jag var trött på alla semesterfirare som gärna tackade nej till vinlistan, för här skulle det drickas bordsvatten. Eller de som gärna delade på en förrätt och parasiterade på terassen tills solen gått ner. Sup till! Trötta fanskap, muttrade jag för mig själv. En välriktad loska på första bästa biff hängde helt klart i luften. 

Sen kom vändningen. 

Startskottet av andra sittningen hade ljudit. Jag gick runt, hälsade välkommen och började ta beställningar. Bord efter bord. Samma trötta semesterfirare. Men så kom jag till bord fem (näst sista bordet)

- Hej och välkomna! 

- Hej!

I det ögonblicket frös jag till. Tiden gick och kvar stod jag, med käften lika öppen så man lätt kunnat köra in två dosor Grov portion. Det “Hej” som personen i fråga lagt av var lika familjärt för mig som “pipet” är för hon i kassan på Konsum. Framför mig satt min hjälte. Framför mig satt Kaj Björkhagen.

Kaj är kanske mest känd för sitt inblandande i Stråholmsprojektet och sitt ytterst tveksamma båtförande. Men ni känner nog bäst igen honom från hans medverkande i dokumentären som spelades in i samband med familjen Abrahamson´s midsommarfirande 1988. 

Och för att påminna just hur briljant hans “hej” är kommer här en liten uppfriskning: