Då och då kan jag känna en extra stark längtan efter att få åka till huset på Gotland. Det kan vara en längtan att bara få komma bort från stan och in i lugnet. Vanligare är det dock att jag slås av en paranoid känsla att allting inte står rätt till där borta. Att Valdemar tågat in med danskjävlarna igen och tänt eld på halva Visby och domkyrkan, som inte längre är mer än en ruin, porträtteras upp som Ground Zero.
Kaninpulsen återgår dock i ett mer humant tempo när jag knappar in på helagotland.se och ser att allt är precis som vanligt.
Trist historia det där. Matvarorna och växelkassan går väl att ersätta antar jag. Men vad fan skulle de på tomburkarna för? Ligister!
Äsch, låt dem vara. De var ju bara ute och hade “a good time”. Man måste ju få ifrågasätta när vakten kommer och försöker slänga ut en. 
Undrar hur många i “Länna och området ner mor Mejerigatan” som kastades sig in på helagotland.se innan 08:00 för att få svar på “Var fan är min tidning?”
Blir alldeles fnittrig när jag tänker på hur många människor som måste blivit väckta i morse tack vare att det stackars tidningsbudet hade insjuknat. Budet ringer chefen som i sin tur ringer reportern och flygplatsen (dit tidningarna kommer från fastlandet). Reportern ringer redaktören och berättar om storyn. Är det ett knäck, frågar reportern? Det här är stort, riktigt stort, säger redaktören. Reportern skriver storyn och väcker sedan rubriksättare och webmaster. Det är vad jag kallar att vara trogen sina kunder. Läs och lär U.S Video!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar